De första damlagen uppstod i Sverige i slutet av 1910-talet, den första uppmärksammade matchen spelades 1918 mellan Stockholms kvinnliga IK och ett urval från södra Stockholm inför 500 åskådare. ”Inspirerat” av motståndet mot damfotboll i England undergrävdes även i Sverige kvinnornas chanser att spela fotboll vilket gjorde att de första damserierna uppstod först på 1950-talet, i Västerbotten och Göteborg.
Damfotbollen fick sitt genombrott runt år 1970 och det hade flera orsaker. För det första kom allt fler kvinnor ut på arbetsmarknaden och visade därmed att de kunde utföra sysselsättningar som förut enbart män hade utfört. För det andra uppmuntrades även kvinnor att ägna sig åt idrott i och med dåtidens paroll idrott åt alla. För det tredje fanns det även en internationell utveckling där kvinnor i länder som Österrike, Nederländerna, Västtyskland, England och USA började spela fotboll. Bland arbetsplatser, universitet och inom korpen startades damfotbollslag av kvinnor som på vinterhalvåret hade ägnat sig åt handboll och letade efter en idrott som de kunde spela på sommarhalvåret. Arbetarklassamhällen som Öxabäck eller Mölndal (hemvisten för Jitex) blev därvid en bättre grogrund för dessa lag än medelklassmiljöerna i storstäderna.
Det lag som tog täten i svensk damfotboll blev Öxabäcks IF som startades av kvinnor som jobbade inom textilindustrin i Öxabäck och Kinna. Och i Öxabäck har vi haft en Hudiktjej som spelat så högt upp som i Allsvenskan. Veronica Eliasson, som år 1999 även vann Silverbollen, priset som går till Hälsinglands bästa fotbollsspelare, då, som spelare för Iggesunds IK.
Inom idrotten, i samhället, överallt behöver vi drömbyggare, människor som tänder en gnista i andra, som skapar ett ljus att följa. En av dessa människor är Veronica Eliasson.
Vad fick dig att vilja satsa på fotbollen?
Det finns många fotbollsspelare i släkten och Åvallen i Harmånger var där alla hängde så även jag, säger Veronica. Jag började som målvakt och stukade tummen då jag var 10 år och fick då spela ute och det visade sig vara min grej så jag började i Damlaget div 3 när jag var 12 år och därifrån tog det fart. Och som 14 åring blev Veronica värvad till ABK dam div 2.
Du har ju tagit dig till den absoluta eliten inom svensk fotboll. Är det stort skillnad på att kliva in i ett omklädningsrum i t ex div 2 och ett i den högsta serien? På vilket sätt isf?
Ja det är ju extra skärpa och nogranna rutiner och förberedelser som gäller när det är på allsvensk nivå. Det är ett helt annat fokus hos samtliga, det märker man, säger Veronica och fortsätter, det är hög nivå med genomgångar ihop med tänarna med mera.
Finns det någon speciell framgång du är extra stolt över?
Ja, när jag kom från elitläger i Halmstad så klart,och kom in på det enda fotbollsgymnasiet för tjejer i Borås. Tillsammans med Viktoria Svensson, Therese Sjögran och Caroline Jönsson som sedan hade många år i landslaget. Det var en ära, säger Veronica och fortsätter, började även då att spela i Öxabäck och Landvetter under dessa år. Tyvärr ådrog jag mig en skada i fotleden som fällde krokben under en tid, men kom efter två korsbandsskador tillbaka till div 1 och 2 och det är jag också stolt över, säger Veronica och ler stort.
Känner du att dagens tjejer blir mer tagna på allvar i sin satsning mot sina fotbollsdrömmar och vad kan isf bli bättre?
Ja, absolut skillnad nu med Damfotbollen, som med löner, publik och fart till exempel. Det har också att göra med att Svenska Damlandslaget går så bra på EM, VM och OS, därmed ökar även intresset för damfotbollen.
Har du något tips till föräldrar med idrottande barn?
Att stötta och visa intresse för barnens idrott. Vara en bra förebild under tävlingar och matcher. Att prestation inte är det viktigaste utan det är barnens glädje och lust som är det viktigaste, avslutar Veronica.
Vi tackar Veronica för att hon genom sina framgångar även skapat drömmar för andra tjejer att följa.
Foto: Privat
