Oavgjort i lördagens möte med ett välspelande Sandvikens AIK på trevliga Jernvallens multisportsarena. Klockan tolv rullade bussen iväg mot Sandviken. Efter att han plockat upp en del av truppen i Söderhamn åt vi en stärkande lunch på Tönnebro för att sedan fortsätta vår färd mot Sandviken.

Redan innan bussen anländer till komplexet ser man den fina satsning på idrott och folkhälsa som Sandviken gjort. Varje dag, året om, möjliggör Jernvallenområdet magiska ögonblick. Allt från stora konserter i Göransson Arena till konståkningsuppvisning i ishallen, spännande matcher i bowlinghallen, knattecuper i bandy och klassfotboll för kommunens skolor. Jernvallenområdet består idag av bland annat fyra gräsplaner, en konstfrusen bandyplan, ishockeyhall, en uppvärmd konstgräsplan, bowlinghall, Göransson Arena och Sandvikens skatepark. Totalt utövas ca 10 olika idrotter på Jernvallen av inte mindre än 12 olika föreningar.

Vi anländer och vandrar in i en korridor med en radda med stora och rymliga omklädningsrum. Efter genomgång går vi äntligen ut på den fina arenan för att värma upp. På vägen dit stannar David Wallin och pratar med en av funktionärerna. En David som är tydligt omtyckt i sin tidigare förening, inget konstigt med det då han är omtyckt även i våra led.

Killarna kör, som alltid, fokuserat och disciplinerat, laget har blivit ett härligt sammansvetsat gäng som ger allt för varandra och det var tydligt att de verkligen ville fortsätta på vinnarspåret och ro hem tre poäng till Hälsingland för femte seriematchen i rad .

Matchen då?

Tyvärr ville ju även Sandvikens AIK vinna den här matchen och de satte hösta fart från start. Vi tvingades reagera mer än att vi fick möjlighet att agera. Sandviken är ett spelande lag som rullade boll rätt fint och pressade oss gång på gång.

Även om första halvleken var en rätt ”tråkig” match genom att båda lagen var kompakta och taktiskt disciplinerade så var det klar fördel Sandviken som lyckades skapa en hel del mer än vad vi mäktade med.

Första halvlek slutar 0-0 med mersmak Sandvikens AIK.

När andra halvlek blåses igång och spelats ett tag känns samma scenario igen. Sandvikens AIK är lite vassare än vi och kommer till flera avslut, om än många satelliter, så är det ju skott mot mål som med lite mer tur kunna sluta i våra nätmaskor.

Så kom då tunga minut 54 där Rasmus Eriksson genom en nedtagning av klass, fint och säkert avslut satt bollen i nät och gav sitt SAIK ledningen. 1-0 var ett faktum, tungt för oss, en fullt rättvist.

HuFF genomförde några byten efter det, men tyvärr blev det ännu mer Hawaiifotboll av det hela, med mycket bolltapp och förlorade närkamper i vår mitt. Våra killar slutade dock inte att försöka och slet oerhört. I den 74:e minuten blir Viggo fälld i vad som ser ut att vara tydligt inne i SAIK´s straffområde när motståndarens första kontakt sker och sedan fäller honom. Klar straff från läktarhåll precis bredvid situationen, men domaren väljer att ge frispark precis utanför SAIK´s straffområde. Frisparken blir farlig, men tyvärr går den inte in i mål.

Våra killar ger inte upp och vi kan vara stolta över hur de kämpar och sliter för att få in en boll medan klockan tickar mot en ny och välbehövlig trepoängare för SAIK.

Så är vi i minut 92 då Johan lyfter bollen fint mot Oliver som tar ned den i fart går förbi en gubbe för att sedan hamna i Jeppes fötter och vips! 1-1! Vild glädje hos våra killar på planen och bland en hel del HuFF:are som fanns på läktaren.

Det blir slutresultatet av en match där vi inte får ut vad vi kan. Rättvist? Absolut inte, men det är en styrka att ta poäng i de matcherna också.

Vi kan absolut vara stolta över våra killar som visar hjärta i match efter match och som nu gått obesegrade under fem seriematcher i rad.

På söndag får vi besök av Dalkurd som för inte alltför länge sedan spelade i Superettan.

Kom och stötta våra killar, du behövs på läktaren.