Här kommer reflektioner från säsongen, inte med fokus på prestation och resultat, det överlämnar jag åt andra. Utan ur ett annat perspektiv som handlar om gemenskap, glädje och engagemang.
Jag brukar komma till arenan ca 1,5 timme innan matchstart, då möts jag av Olle, Tom, Sonny och Ellinor som redan varit där ett tag, allt för att förbereda inför matchen. Alltid lika glada och de ger mig energi. Där finns också någon/några från styrelsen eller sportgruppen som evenemangsansvarig och ansvarig för bortalag och domare. Vilka det har varit har varierat lite under säsongen, men samma där alltid glada och välkomnande.
Jag brukar gå in och hälsa domarna välkommen och prata en liten stund med dem, det ger också en form av gemenskap. Vissa av dem träffar jag rätt många gånger per år. Det ger en form av ytlig bekantskap som är givande. Oftast när jag kommer in så har Sandström varit där med mackor till domarna, en mycket uppskattad gest. En annan insats som Sandström gör är att hälsa bollkallarna välkommen och ha en genomgång med dem så att de känner sig trygga, det är väldigt värdefullt. Det finns massor mer som görs som inte jag har koll på också, men alla bidrar vi med en liten del var.
Nu är det dags för lagen att börja värma, HuFF-spelarna och ledarna kommer ut, samma där, jag känner mig som en liten, liten del av laget, de går förbi och hejar, jag pratar några ord med ledarna. Någon/några av motståndarnas ledare pratar jag också med, dels för att hälsa dem välkommen, påminna om att vi har inmarsch och lineup (vilket inte är vanligt på div 3-matcher), men framför allt för att ta reda på hur spelarnas namn uttalas. Ofta blir det en liten pratstund, vilket alltid är trevligt.
Nu börjar publiken komma, någon/några kommer i mycket god tid, då hinner jag prata en liten stund, andra kommer ganska nära matchstart, hur som helst så är det många ansikten man har lärt känna igen genom åren. Det där lilla ”hejandet” i förbifarten ger mig mycket, att se någon och att bli sedd.
Snart matchdags, de sista förberedelserna i speakerbåset görs och inmarschlåten ”Glysis är vår borg” ljuder ur högtalarna. Speakerbåset fylls på (speciellt populärt är det lite kyliga dagar) av engagerade inom föreningen. Här uttrycks synpunkter om både det och det andra, ibland kan man fundera om det är ”VAR-rummet”.
Så här rullar det på match efter match, ungefär samma rutiner, samma känsla av en tillhörighet. Det är det som är föreningsliv, man känner en gemenskap, man har en roll/uppgift och vi drivs av samma sak, vi gillar fotboll och vill att det ska gå bra för laget.
Förutom hemmamatcherna så har vi haft två lite större evenemang, Oilquick cup och Svenska cupen-matchen mot AIK. Tack vare många års erfarenhet, engagerat folk och bra styrning från Tomas Flodin så genomförde vi återigen en lyckad cup. Ett antal oräkneliga timmar lades ner av funktionärer, före, under och efter cupen. Men det var det värt. Likaså inför AIK-matchen, otroligt mycket jobb kring det evenemanget, men vilken succé, över 1700 åskådare + ca 100 utanför staketet och ca 100 funktionärer/bollkallar/inmarschknattar. Återigen en fotbollsfest för hela bygden.
Nu är det slut på säsongen, en liten tomhet infinner sig, och jag funderar vad det är som gör att jag fortsätter år från år, Jo, jag känner en tillhörighet, jag är med och bidrar tillsammans med många andra, alla våra små pusselbitar blir tillsammans en helhet. Spelarna och ledarna gör sitt, styrelse och sportgrupp sitt, sedan har vi alla engagerade funktionärer som ställer upp. Jag har nämnt några vid namn här, men givetvis är det många, många fler som också drar sitt strå till stacken. Tack vare alla dessa så blir det ett mycket bra arrangemang, det blir en bra upplevelse för publiken, lagen och domarna.
Tack till alla som är med och bidrar till gemenskapen och tack för i år.
//Lotta Styrman, speaker
