Fotnot: I en krönika redovisar författaren sina personliga åsikter. Det behöver nödvändigtvis inte alltid vara föreningens eller ligans offentliga syn på saken.
Foto: Peter Scott
Spelmässigt så går det inte säga annat än att det varit en konstig säsong. Egentligen har alla matcher varit jämna tillställningar, förutom det pinsamma bottennappet mot suveräna Arlanda i augusti. I match efter match står vi upp bra i spelet mellan straffområdena. Förutom nyss nämnda Arlanda har vi inte varit underlägsna något lag i serien. Varför hamnade vi då där vi hamnade? En tabell ljuger inte som bekant.
Problemet har varit i sista tredjedelen. Trots spelövertag och fint trillande så skapar vi alldeles för få målchanser. Man kan gå från en match och tänka att ”spelet såg ju ändå rätt bra ut”, men sen tänker man efter och försöker komma ihåg vilka målchanser laget skapat och inser att det ofta varit ytterst få. Vi har också gjort minst mål av alla i serien, och då vinner man inte många matcher.
Man kan konstatera att det saknats spets, och där finns frågetecken man kan höja runt årets trupp. Innan säsongen tappade vi exempelvis spelare som Cihan Sener, Filiph Ededal, Liam Collings, Ville Söderlund, bröderna Näsholm och Araya Zerai. Alla med mer eller mindre förmåga att spela i division 1. Under säsongen tappade vi Hälsinglands bästa fotbollsspelare förra året, Jesper Lindholm. Vår kanske viktigaste kugge, spelaren som ska styra laget från innermittfältet, Pelle Hedlund, har varit borta på grund av skada hela säsongen. Vår lagkapten, pådrivare och allmänna klasspelare Ludvig Pärlenskog har varit borta stora delar av säsongen, också han på grund av skada. En lång lista med spelare att ersätta, vilket är en omöjlighet. Pressen hamnade då på de som fanns kvar, och de fick stora skor att fylla. De har gjort vad de kan men kvalitén finns inte där ännu. Hade vi sett samma skrala poängskörd på hösten om åtminstone någon av dessa funnits i laget. Troligen inte.
En avgörande del i varför truppen ser ut som den gör handlar om resurser. Vi är många som länge föredragit den lokala fotbollen då det ekonomiska inte haft en lika stor roll som i högre divisioner. Men nu verkar den utvecklingen även letat sig ner till vår nivå. Se bara på resursstarka Arlanda som springer hem serien med lätthet. Utan ekonomi och de spetsspelare som den möjliggör klarar man sig inte numera, inte ens i division 2. Detta är en trend man kan se på högre nivå också. I allsvenskan finns tre Stockholmsklubbar i topp fyra. I superettan ligger tre norrlandsklubbar bland de fyra sista lagen. Storstadslagen springer ifrån.
Med pengar kan man göra mycket. Man kan utveckla organisationen, scouting, och talangutveckling. Och man kan få in bättre spelare. Konkurrerande klubbar i serien kunde under sommaren komplettera sina trupper med spelare som helt förändrade slagstyrkan. Exempelvis fick Dalkurd in en spelare som öste in 15 mål på 12 matcher under hösten. Även lördagens motståndare SAIK plockade in spelare under sommaren med meriter högre upp i seriesystemet. Skytteligavinnaren i vår serie, Emil Hodin (29 mål!) har tidigare tränat med HuFF, men valde istället andra alternativ.
Hudiksvalls FF ligger långt under de flesta division 2 lag i omsättning. Det finns till och med andra klubbar i Hälsingland som kan erbjuda våra spelare bättre ekonomiska förutsättningar än vad HuFF har möjlighet till.
Enda vägen upp nu är fortsatt engagemang från hjältarna som kämpar så hårt för vår klubb. De som möjliggör att föreningen kan fungera. Lika viktiga är de enormt engagerade människorna på läktaren. Vid årets höjdpunkt, vändningen mot Falun på hemmaplan i oktober, såg man verkligen vilket engagemang som finns på läktarna. Det var fint att se glädjescenerna. Ljudnivån och synen där gamla, unga, kvinnor och män kramades och gav varandra high fives.
Lokalt engagemang och intresse är nyckeln i att få in mer resurser som kan utveckla vår kära förening. Och det är genom att utvecklas och röra oss framåt som vi kan ta oss tillbaka på den plats där vi hör hemma.
Skribent: Henrik Pettersson
