Bockarna silver_Rityta 1

För Hälsingland - Mot framtiden

LUCKA TIO

Många gånger är det lätt att bli hemmablind. Just därför valde vi förra året att lyfta andra föreningar och i årets julkalender har vi har vi valt att hedra olika individer från Hälsingland som lyfter landskapet, staden, föreningar eller andra människor i vårt samhälle.

Lucka nummer tio: Lina Quick

Hur kom det sig att du började med friidrott och vad gjorde att du inte gav upp det, utan fortsatte och satte dina egna mål inom idrotten?

Jag växte upp i Strömsbruk och på den tiden fanns det inte så många aktiviteter att välja på förutom fotbollen i byn, säger Lina och fortsätter, men så flyttade Ingvald Midelf till Sågtäkten och startade friidrottsträningar för barn. Jag var i 8 års-åldern när jag började med friidrott. Ingvald var en riktig eldsjäl och mer eller mindre varenda unge i min ålder började med friidrott då.

Till en början höll jag på med alla grenar; allt från längdhopp, höjdhopp till sprint, 800 m och kastgrenar. Jag gillade variationen inom friidrotten och älskade framför allt att tävla, det gör jag fortfarande, säger Lina och ler stort.

I tonåren var jag i stort sett den enda aktiva kvar i Strömsbruks IF och därför valde jag i samråd med Ingvald och Strands IF´s tränare Kurt-Olov Stark att byta klubb till Strands IF.

Förutsättningar med träningshallar inomhus här hemma i Hudik med omnejd, har dock under många år varit -och är fortfarande ett stort problem för alla som vill elitsatsa inom sin idrott, så för att fortsätta min friidrottsatsning valde jag som 16-åring att flytta till Karlstad för att gå friidrottsgymnasium, minns Lina.

Jag minns att jag tillsammans med tränarna på friidrottsgymnasiet formulerade ett långsiktigt mål att satsa mot Ungdoms-EM i Lettland 1999. Att flytta så långt hemifrån som 16-åring var tufft för mig och hemlängtan tog över och av den anledningen valde jag att flytta hem till Hudik igen. Det var en tuff tid och kändes som ett nederlag i min idrottssatsning, men jag bestämde mig där och då för att inte ge upp friidrotten, att inte låta yttre omständigheter påverka mig och att visa att det går att elitsatsa även på en mindre ort. Därför jobbade jag stenhårt för att fortsätta satsningen mot UEM.

Jag kvalade in i längdhopp med det sämsta personbästat i startfältet, men åkte därifrån med ett nytt personbästa (6,16 m) och en 8:e placering i bagaget och blev i och med detta uttagen till Finnkampen för första gången samma år.

Att som 19-åring göra debut i seniorlandslaget och få tävla tillsammans med den yttersta Sverigeeliten betydde enormt mycket för mig, det gav mig motivation och drivkraft att fortsätta min elitsatsning, säger Lina

Vilka är dina roligaste minnen på vägen mot den svenska eliten?

Oj, säger Lina och ler, jag har så många fina minnen både från olika tävlings – och träningssammanhang, friidrotten har verkligen präglat mitt liv. Det jag framför allt tar med mig är alla människor jag fått möjlighet att träffa och umgås med. Det är kanske lätt att tro att individuella idrottsutövare alltid tränar själv och inte är beroende av grupper, men jag vågar påstå att ju längre jag kom i min satsning desto viktigare blev sammanhanget med träningskamrater och att tävla tillsammans med andra.

Friidrotten öppnade många dörrar för mig. 2001 gick SM i Gävle och vid den tidpunkten var jag den enda senior-aktiva i Strands IF. Inför SM i Gävle bytte jag klubb till Gefle IF; en stor förening med god erfarenhet av elitsatsning. För mig innebar det att jag fick möjlighet att vara med på Lag-SM för första gången vilket var fantastiskt roligt, minns Lina med glädje i rösten.

Jag har fått möjlighet att resa till alla möjliga idrottsplatser och sett olika städer och länder tack vare mitt idrottande. Ett år blev jag uttagen till Nordenkampen som det året gick på Island. Att få se och uppleva Island var en fantastisk upplevelse i sig- att utöver tävlingen få möjlighet att bada i den Blå lagunen och gå på tur med Islandshästar på Island är ett minne för livet.

Jag tävlade under samma år som Susanna och Jenny Kallur, Carolina Klüft, Kajsa Bergkvist, Stefan Holm och Christian Olssons hade sina storhetstider och tillhörde världseliten i friidrott. Det var ofta ett stort publiktryck på större tävlingar. Att få gå in på Ullevi i landslagskläder och representera Sverige i Finnkampen, med 20 000 personer på läktaren ger fortfarande gåshud när jag tänker på det. Att få ta en 4:e plats bakom systrarna Kallur och Klüft på 100 m häck på SM var ”prestige” och säger mycket om den friidrottsera som rådde under dessa år.  Det var en fantastisk tid och så roligt att vara med om.

Jag avslutade min friidrottssatsning sommaren 2006. Min sista satsning gjorde jag mot EM i Göteborg det året, men jag räckte inte hela vägen dit.

Efter fyra finnkamper och ett SM-silver i längdhopp på seniornivå kände jag som 26-åring att jag nått till en nivå och det var helt enkelt inte lika roligt med friidrott längre. Jag hann inte så mycket mer än lägga skorna på hyllan innan jag fick erbjudandet av Karin Olsson fd. friidrottare från Helsingborg, om att följa med till Holland för att testa på Bobsleigh.

På den tiden var vintersporten bobsleigh tyvärr starkt förknippad med Ludmila Enquists dopingskandal. Men Karin Olsson som tidigare tävlat med Ludmila valde att göra en nysatsning mot Vinter-OS i Vancouver och jag blev tillfrågad att vara med på den satsningen. Karin Olssons pappa, Kenth Olsson tidigare tränare till Johan Wissman, var fystränare åt oss under dessa år. Jag har aldrig varit så stark rent fysiskt som de år jag satsade på boben.

Vi deltog på en världscup, en europacup och ett VM i Altenberg i Tyskland och turnerade runt en hel del i Europa i och med den bobsatsningen. Vi nådde aldrig hela vägen till OS, men jag är glad att jag vågade hoppa på erbjudandet med boben. Att jag hamnade där är tack vare mina år som elitaktiv friidrottare.  Karin Olsson och jag är goda vänner sedan bob-tiden och när hon 2018 blev landslagsledare för Ungdomslandslaget i friidrott blev jag tillfrågad att ingå i ledarteamet som truppcoach för hopp. Ett erbjudande som jag naturligtvis inte kunde tacka nej till. Att vara truppcoach i ungdoms- och juniorlandslaget var ett uppdrag som startade 2018 och som avslutades nu i somras -23.

Idag har jag två söner på 8 respektive 10 år som håller på med alla möjliga idrotter: Friidrott, fotboll, handboll, innebandy, thaiboxning och truppgymnastik och jag är tillbaka där allt började- som ledare i Strands IF. Ett fint sätt att ge tillbaka till föreningslivet tycker jag. Idrotten har betytt så enormt mycket för mig i mitt liv och jag vet hur mycket föreningsliv och idrott överlag betyder för så många barn och ungdomar.

Har du något tips till barn och ungdomar som är nyfikna friidrott?

Strands IF Friidrotts mål är att friidrott är till för alla och att det ska vara roligt med friidrott. Idag har vi en blomstrande barn- och ungdomsverksamhet och de till de barn och ungdomar som är nyfikna på friidrott vill jag bara säga: Varmt välkomna, kom och prova! Fördelen med friidrottsträning är att det är så allsidigt och man får träna på så många olika grenar, alltid finns det någon gren man fastnar för.

Har du något tips till föräldrar med barn som idrottar?

Föräldrar och vuxna är en viktig kugge i en idrottsförening och mitt tips är att se till att vara delaktig i sitt barns idrottande så mycket det bara går. Min erfarenhet är att barn och ungdomar tycker det är väldigt roligt och uppskattat när föräldrar stannar kvar på exempelvis träningar eller följer med på tävlingar och träningsläger.

Ett annat tips är att inte vara rädd för att hjälpa till som förälder. Man behöver inte ”kunna” idrotten i sig, alla behöver inte bli huvudtränare och ansvara för träningsupplägg. Vi är bra på olika saker; jobbar man med administration till vardags kanske man kan hjälpa till med något sådant i föreningen, att kratta en sandgrop, hjälpa till att samla in bollar efter träning/match, plocka ihop en sarg, fylla på vattenflaskor eller att bara vara med som en ”extra vuxen” på plats, är sådant som alla kan göra och som innebär en enorm stöttning och hjälp för alla ideella ledare och tränare som jobbar hårt för att barn i olika åldrar ska få en meningsfull fritid och hitta aktiviteter som är roliga.  

Ju fler som bidrar och hjälper till i idrottsföreningar desto mer hållbart och mindre krävande blir det för alla inblandade. Föreningsidrott är fantastiskt och ger så mycket, det är dessutom en viktig samhällsfunktion. Så se till att engagera dig!, avslutar Lina.

Vi tackar Lina för allt hon bidragit med genom sin idrottsliga karriär, som ungdomsledare och för att hon tog sig tid till oss i årets Julkalender.