Bockarna silver_Rityta 1

För Hälsingland - Mot framtiden

Sommarläsning: Kalles väg till den ledare han är idag

Kalle Ersjons var ett nytt namn för många när han presenterades som en av huvudtränarna för Hudiksvalls FF inför förra säsongen. Det visade sig snart att Kalle är en inspirerande ung man som kom in med nya idéer och perspektiv. Klart är att han är lite av en chefsideolog bakom den ungdomssatsning man kan se i Hudiksvallsfotbollen numera. Men vad är det som format honom till den ledare han är? I detta kapitel av årets sommarläsning berättar Kalle om sin väg från lovande talang till tränarbänken i Hudiksvalls FF.

Kalle är uppväxt på Ers Jons Gården utanför Hudiksvall som drevs av hans föräldrar. Han beskriver en trygg och rolig uppväxt där han var omgärdad av mycket folk, såväl släktingar som gäster på gården. Han och hans tre syskon sprang runt benen på gäster och serveringspersonal och en och annan fotbollsmatch arrangerades i gårdens anrika rum.

Familjen är idrottsintresserad. Hans pappa kom att bli hans fotbollstränare under pojklagsåren i Högs SK och hans mamma var en duktig fotbollsspelare. Hans två bröder har också ett stort intresse för idrott. Den enda som sticker ut lite är hans syster som istället blev en duktig kläddesigner.

Kalle visade sig vara en fotbollstalang tidigt och efter en kort tid i ABK så flyttade han till Sundsvall för att kombinera fotboll i GIF Sundsvall med gymnasiestudier. Detta är något han har gemensamt med flera av de spelare han är ledare för i dagens HuFF.

-Det var en väldigt stor möjlighet att få flytta dit och vara i en stad som andades fotboll. Men sen är det ju tufft att slå sig in där, minns Kalle tillbaka.

Kalle berättar att på den tiden tog ungdomarna som Kalle spelade med vara på möjligheten på olika sätt. Vissa, oftast de som kände att de hade chansen att ta sig någonstans med fotbollen, var seriösa. Men vissa tog det med tiden inte lika seriöst och tyckte mest det var skönt med lite föräldrafritt. Det fanns några guldkorn från Kalles årgång. Linus Hallenius var den stora stjärnan, Robert Lundström kom att ha en fin karriär. Och, icke att förglömma, vår egen “våfflan” var också där och bodde till och med tillsammans med Kalle en tid.

-På den tiden var han inte särskilt lång. Och på den tiden var han en dribbler. Men sen blev han omgjord till mittback. Och där var ju Pelle Lindberg med också, han var med som tränare i Sundsvall. Så vi har erfarenhet från att ha honom som tränare också.

Kalle var en av de främsta i sin årskull och fick också chansen att ta steget upp till seniorerna. Men det blev ingen spikrak karriär uppåt därifrån.

-Jag skulle nog säga att jag hade haft det lite för enkelt. Jag märkte när jag skulle slå mig in i Giffarnas a-lag att jag hade gått från ett lag där jag haft ganska hög status till att komma in i ett lag där man var en liten snorvalp som skulle försöka kämpa till sig ett kontrakt. Det i en miljö som jag där och då uppfattade som ganska tuff. Den övergången klarade inte jag helt enkelt. Då valde jag att vika ner mig lite för tidigt skulle jag säga så här i efterhand.

Det blev istället en flytt hem till ABK men efter några år kände han att han hade tröttnat och ville ha en ny utmaning i livet. Han slutade med fotbollen men kom snart att sakna den, och då var det mest själva gruppkänslan han saknade. Han beskriver det som att han är beroende av att arbeta i grupp mot gemensamma mål. Under denna tid hade han flyttat till Stockholm och en dag så hittade han en treårig utbildning som hette tränarprogrammet som han kom in på. Kalle tyckte utbildningen lät intressant och hoppade på den lite på skoj.

-Men med tiden blev jag allt mer biten, ju mer jag pluggade. Och alla där hade liknade ambitioner. Det var sådana som var intresserad av att lära sig om att maximera prestation och var nyfiken på hur man coachar individer till att bli sitt bästa. Där hamnade jag i en bra miljö.

Genom utbildningen fick han in en fot i Täby IS. Han fick en roll som assisterande i deras P19 lag. Just den åldern är en åldersgrupp som han brann lite extra för eftersom han hade färska erfarenheter från att ha gett upp sin satsning när han var ungefär i den den åldern. Snart blev han dock lite oväntat huvudtränare för laget som han med tiden kom att etablera i P19-allsvenskan. Året efter Kalle kom till föreningen så slog man ihop sig med en annan förening från Täby och blev den förening som idag är en aktad ungdomsakademi i Svensk fotboll såväl som ett lag som Hudiksvalls FF stött på flera gånger genom åren.

Varför valde ni att flytta hem till Hälsingland igen?

-Vi hade varit 6 år i Stockholm och så kände vi att vi var redo för nästa steg när det gäller familj också. Och familj ville vi ha i Hudiksvall och inte i Stockholm då det är lämpligare och närmare våra föräldrar.

Väl hemflyttad så fick Kalle efter en tid en framstående roll i att utforma det nya system för ungdomsfotbollen i Hudiksvall som vi nu ser och där tog han med sig sina influenser från Täbys akademi. Strands IF beslutade att anställa en person på halvtid för att sjösätta idéerna, och den personen blev Kalle.

När Benny och Eva bestämde sig för att sluta som tränare i Hudiksvalls FF efter degraderingen från division 1 så beslutade sig styrelse och sportgrupp i HuFF för att de ville bygga upp något bra över tid och gillade det som han och Strand hade påbörjat. Kalle blev tillsammans med sina kollegor i tränarteamet den perfekta lösningen för att styra detta nybygge.

Och där står vi nu. I början på ett mycket spännande projekt som förhoppningsvis är här för att stanna.

Text: Henrik Pettersson – Foto: Peter Scott